Hålla handen offentligt

Bianca har under lång tid känt sig obekväm med att hålla handen och visa ömhetsbetygelser gentemot Markus, om jag gjorde det samtidigt. Det verkar ha att göra med att det är lite obekvämt att vara öppen med poly i mer offentliga sammanhang. På senare tid har det flera gånger hänt, att hon har hållit hans hand samtidigt som jag och faktiskt verkar känna sig ok med det. Det gör mig glad!

Precis som andra inte ska behöva dölja sina relationer, ska inte vi heller behöva dölja vilka vi håller kära. Vi ska kunna uttrycka ömhet på samma sätt som alla andra.

Annonser

Men tänk på barnen! Del 1

Många undrar och en del utbrister ”Men tänk på barnen!” när en berättar om polyamori, flersamhet. Och jag har tänkt på barnen. Frågat dem som redan har barn och tänker skaffa barn. Hur påverkas barnen av flersamhet? De mest uppenbara sakerna är att det ofta blir fler vuxna som bryr sig om barnen… och det har jag uppfattat som att barn mår bra av. Däremot blir det kanske lite svårare att komma undan med hyss, när så många ser en -det anser i alla fall de barn som har intervjuats i den här amerikanska artikeln:

I slutänden handlar det nog faktiskt inte så mycket om hur många eller få föräldrar/vuxna som finns i barnets närhet. Det handlar mest troligt i grunden om att skapa en trygg och kärleksfull miljö, där barnet får det det behöver. Och det kan en göra med alltifrån en till många närvarande vuxna. Det handlar mer om hur en genomför det än om hur ens familj ser ut.

Att dela vardag och flytta ihop

Jag och min lilla familj har provbott ihop sedan november 2012, ungefär 5-6 dagar i veckan. Efter ett halvår ska vi avgöra om vi ska flytta ihop, provbo lite till eller hur vi ska göra. På sistone har bostadssituationen i vår stad gjort att vi har börjat sikta in oss på att flytta ihop i en större bostad, med tiden. Det känns som ett stort steg och vi får se när det blir möjligt. Det kan ta ett par år, om saker fortsätter som det gör nu. Bara det där med att göra sig av med tillräckligt mycket saker från två bostäder, för att kunna slå ihop bohagen, och att hitta en lämplig ny bostad, kan göra att det tar tid.

Första idén var att jag skulle skaffa mig en liten bostad på promenadavstånd, men det verkade inte vara direkt lätt att byta till sig en sådan. Det hade varit optimalt, att ha något ställe där en kan vara ensam eller ha en dejt utan behöva presentera den för familjen första gången. (Det kan vara lite avskräckande för en ny potentiell relation, att behöva ta ställning till om en gillar familjen innan en ens har bekantat sig med personen som en var intresserad av.) Eller ha relationstid på två, utan att någon kan känna sig i vägen. Min nuvarande lägenhet ligger lite för lång bort för att det ska vara smidigt att ta sig dit på en ingivelse. Det får bli lite mer planerade vistelser där.

En av de saker som jag har märkt, är det här med att jag har ett starkt behov av att vara ensam. Jag älskar min lilla familj och vill hemskt gärna dela vardag med dem, men det kan bli lite för lite ensamtid ibland. Då är det oerhört skönt att kunna åka till min lya och bara vara. Få ett andningshål. Läsa en bok, skrota runt, vara ensam utan någon annan i bostaden. En del tid går ju bort för att saker måste fixas även där, men en hel ensamkväll för mig själv är nödvändig för min mentala hälsa. Jag kommer mest troligt att behöva värna om mina andningshål, mina ensamstunder, ännu mer i framtiden.

Tvåsamhetsnorm-tanke och närhet

Tvåsamhetsnormen:

Att leva själv, utan en parrelation, och vara nöjd med det anses inte ok. En ses som halv, misslyckad, fel och någon som är ömkansvärd. Trots att en kanske har ett oerhört givande, rikt liv.

Att ha mer kärlek än vad en enda partner kan ge, anses inte heller ok. Att ha massor av vänner, flera älsklingar, några älskare/lekkamrater och/eller andra givande relationer ses som suspekt.

Att få närhet av andra än en enda partner verkar inte vara ens tänkbart för majoriteten. Det är synd, eftersom fysisk närhet är ett grundläggande behov som alla har i någon utsträckning. Jag skulle rekommendera människor att öppna upp för tanken på att gosa ihop sig i soffan och kolla på en film, lägga sig på en säng och prata eller göra någon annat som ger fysisk närhet – utan några som helst andra förväntningar. Närhet måste inte ha med sex att göra. Det kan göra det, om de inblandade vill, men det måste inte det.

Här finns ett radioinslag som inspirerade mina tankar:

Morgonpasset i P3 2013-02-14

Presentation av min lilla familj och älsklingar

Jag, min partner och hans partner har under ett långt tag försökt att mer och mer göra oss till en familj. Det har varit svårt att skriva om det, bland annat för att jag inte har vetat hur jag ska skriva om dem. För att komma över en svårighet, kommer jag kalla min partner för Markus och hans partner för Bianca (om ingen protesterar). När de väl har någon slags beteckning, ett namn, kan jag prata om dem. Det blir så klumpigt att benämna dem ”partner/älskling 1” och partner/älskling 1:s andra partner”.

Mina andra älsklingar får beteckningen Peter och Viktor.

Äktenskap mindre viktigt än juridiska rättigheter

Tankar som väckts av debatten om sk månggifte, även mindre känt som antalsneutral samlevnadslagstiftning:

Jag bryr mig egentligen inte så mycket om äktenskap, i en religiös bemärkelse. Det viktiga för mig, är juridiska rättigheter. Jag vill ha samma skydd av lagen, och skyldigheter, som monogama har genom äktenskap och sambolag. Jag är skyddslös och utlämnad åt godtycke, så länge som vi inte har en antalsneutral samlevnadslagstiftning.

Jag vill även att barn ska ha rätt till alla sina föräldrar. I dagsläget är det bara två av föräldrarna som kan få juridiskt skydd för sitt föräldraskap. Vid en tvist skulle en eller flera stå helt rättslösa. Barnet skulle kunna förlora en av sina föräldrar, om de vuxna i familjen inte längre kan samsas. Och vid ett katastrofscenario, där de biologiska föräldrarna dör, skulle tex den tredje föräldern och barnet mycket väl kunna komma att slitas ifrån varandra av socialtjänsten. Barnet och den faktiska föräldern erkänns ju inte enligt lagen som det de är.

Jag tänker på alla dessa styvföräldrar, som i praktiken är föräldrar till sina partners barn men som inte har någon juridisk rätt att behålla föräldra-barn-relationen om vuxenrelationen tar slut. Där har vi en mycket vanlig familjekonstellation, som skulle kunna ha glädje av att fler än två vårdnadshavare vore tillåtna. Tänk att kunna skriva på ett papper, som gör en tredje och kanske fjärde person till ett barns förälder! Kanske har både pappa och mamma hittat nya, bra partners som funkar som föräldrar åt barnet. Det skulle skapa en större trygghet för barnet, och de faktiska föräldrarna, att veta att föräldra-barn-relationen finns kvar även om vuxenrelationen spricker.

Hur låter en bli att tappa kontakten med sina närmaste?

Svar på karlighets blogginlägg som finns här:

Hur jag gör det i några relationer (de som innehåller romantisk kärlek, sex och/eller de jag bor med): Familjemöten minst en gång i månaden. Löpande samtal om relationerna, med dem det berör, även när det egentligen inte finns något större att ta upp. Pratar om hur jag mår, hur livet ter sig för mig just nu. Frågar hur mina familjemedlemmar och älsklingar mår, hur livet ter sig för dem just nu. Vi tar oss en stund lite då och då i vardagen, för att checka av med varandra. Och dejttid även när en bor ihop, för att inte tappa bort sån´t. Det är så lätt att vardagen äter upp allt och får en att tappa bort relationen.

Rädslan för att möta partners partner

www.polyinpictures.com/2011/08/12/86-riddle

Min erfarenhet av att mina älsklingars älsklingar vägrat träffa mig och av att mina älsklingar inte velat träffas, har sakta byggt upp ett liknande motstånd i mig.

Jag drar mig in i det längsta för att kontakta mina metamours*, in absurdum. Trots att jag egentligen vill och tycker att det vore bra. Mina metamours har en stor inverkan på mina älsklingar, så det kan både kännas skrämmande att träffa dem och väldigt nödvändigt.

Jag ska försöka lära om. Det har redan påbörjats, men det krävs många erfarenheter och tid att nöta in ett nytt mönster. Förutsättningarna för att lära in att jag är välkommen finns nu. En sötnos partner har via proxy uttryckt en önskan om att umgås och prata med mig, och att hen tycker om mig. Det är den motivation jag behöver, utöver dåliga erfarenheter av att sakna kontakt med mina partners partner.

(*metamour = partners partner, älsklings älskling och liknande)

Orkar inte med andra nära relationer

Det känns lite knepigt för mig att bara ha en primärpartner och ingen lekkamrat. Jag träffade min nuvarande primärpartner i januari i år. I somras gick min lekkamrat in i en monogam partnerrelation med en annan tjej, så då slutade vi träffas. Jag hoppades på att kunna träffas som vänner, men han har inte gjort några försök i den riktningen sedan han gjorde slut med mig.

Jag söker inte aktivt efter någon annan. Jag känner att min relation med min primärpartner tar all tid och energi jag har. Jag känner inget behov av att hitta någon just nu. Kanske kommer det längre fram, när grunden för min primärrelation känns stabil och vardagen funkar bra. Under tiden är jag nästan stängd för inviter.

Till saken hör kanske att jag har blivit väldigt kräsen med åren. Det ska vara någon speciell, om jag ska engagera mig i henom och engagemang vill jag ha. Jag vill ha längre relationer som vi lägger ner tid och energi på, inte några enstaka möten. Jag önskar stabilitet och kontinuitet. Enstaka möten kan vara oerhört givande och fina också, men min relationsmässiga filosofi är, att det som är värt att göra en gång är värt att göra många gånger.

Compersion

Compersion -känslan av glädje över en älsklings glädje av en annan relation. Kan ses som motsatsen till svartsjuka och egoism. Må bra av att älskling mår bra även i andra relationer.

Wiki om compersion (engelska)

« Older entries

%d bloggare gillar detta: