Min erfarenhet av att mina älsklingars älsklingar vägrat träffa mig och av att mina älsklingar inte velat träffas, har sakta byggt upp ett liknande motstånd i mig.

Jag drar mig in i det längsta för att kontakta mina metamours*, in absurdum. Trots att jag egentligen vill och tycker att det vore bra. Mina metamours har en stor inverkan på mina älsklingar, så det kan både kännas skrämmande att träffa dem och väldigt nödvändigt.

Jag ska försöka lära om. Det har redan påbörjats, men det krävs många erfarenheter och tid att nöta in ett nytt mönster. Förutsättningarna för att lära in att jag är välkommen finns nu. En sötnos partner har via proxy uttryckt en önskan om att umgås och prata med mig, och att hen tycker om mig. Det är den motivation jag behöver, utöver dåliga erfarenheter av att sakna kontakt med mina partners partner.

(*metamour = partners partner, älsklings älskling och liknande)

Jag söker inte aktivt efter någon annan. Jag känner att min relation med min primärpartner tar all tid och energi jag har. Jag känner inget behov av att hitta någon just nu. Kanske kommer det längre fram, när grunden för min primärrelation känns stabil och vardagen funkar bra. Under tiden är jag nästan stängd för inviter.

Till saken hör kanske att jag har blivit väldigt kräsen med åren. Det ska vara någon speciell, om jag ska engagera mig i henom och engagemang vill jag ha. Jag vill ha längre relationer som vi lägger ner tid och energi på, inte några enstaka möten. Jag önskar stabilitet och kontinuitet. Enstaka möten kan vara oerhört givande och fina också, men min relationsmässiga filosofi är, att det som är värt att göra en gång är värt att göra många gånger.

Wiki om compersion (engelska)